Namnlöst dokument

Den höga hatten bars av välbeställda herrar från tidigt 1800-tal. Först använde man bäverhår, men efter att hatten började tillverkas med en utsida av felb - en bomullsväv med silkeshår - blev den billigare, och dessuom uppstod en blomstrande andrahandsmarknad. Så småningom bars den höga hatten av i stort sett alla samhällsklasser och yrkesgrupper.
Fram emot 1900 började man tycka att den höga hatten var obekväm och till och med löjlig. Den kom också att förknippas med skitförnämhet och omoralisk rikedom. Skämtteckningar av den typiske kapitalisten var en gris i hög hatt, jackett och randiga byxor, kånkande på stinna penningsäckar försedda med dollartecken. Den höga hatten förpassades till sammanhang av högtids- eller spektakelkaraktär, såsom bröllop, cirkusföreställningar, begravningar eller, som sagt, presidentinstallationer.

Glad i hatten - en lustfylld lektion i huvudbonadens historia av Per Stern en modemedeten artikel i tidskriften King of Sweden nr 9 2008 En mycket intressant insikt i hattmode, hattanvändande genom historien
Den som såg en barhuvad karl på en gata under förra seklets tidiga årtionden la märke till honom, just för att han inte hade någon huvudbonad såsom skärmmössa, keps eller framför allt hatt. Hur stod det till? Hade han tappat bort hatten och inte hunnit köpa en ny? Hade han blivit rånad? Var han full, galen rent av? Den amerikanske författaren Neil Steinberg beskriver i sin bok Hatless Jack hur otänkbart det var för en vuxen amerikansk man att på den tiden gå ut barhuvad om han ville göra ett seriöst intryck. Ungefär samma förhållande gällde i de flesta västerländska länder, inbegripet Sverige - de vet den som har tittat på gamla fotografier över gatumiljöer och folksamlingar.Men sedan hände något. Steinberg skriver om hattens tillbakagång under 1960-talet, då den närmast försvann som vardagsaccessoar. Hur kunde ett nyckelplagg tas ur bruk nästan fullständigt? Svårförståeligt, särskilt då hatten omgavs av så många ritualer och beteenden. Man lyfte på den av artighet, slungade den i luften av glädje, dängde den i marken av ilska, stampade på den i vredesmod och lovade att käka upp den om man hade fel.			10 klassiska hattmärken AKUBRA Aussie-ikon. Känt för sina outback-hattar i Crocodile Dundeestil, men Akubra gör även finhattar BEAVER BRAND Grundat 1860 i amerikanska St. Louis, den självutnämnda hårfiltshuvudstaden BILTMORE Kanadensiskt märke BORSALINO Klassiskt italienskt märke från 1857 CHRISTY'S Engelsk firma från 1773 som fortfarande gör hattar i Oxfordshire DOBBS New York-märke från 1930 som sätter en ära i att alltjämt tillverka sina hattar enbart i USA LOCK & CO HATTERS Hattmakare på St. James's Street 6 i London. Sedan 1676 RESISTOL Nästan lika stor tillverkare av cowboyhattar i USA som Stetson. Namnet kommer från resist all, står emot allt STETSON Amerikanskt märke som blivit synonymt med cowboyhatten. Gör numera många olika modeller STILL LIFE Nytt ungt märke från New York HATTORDLISTA BOATER Stråhatt med runt brätte. Vanlig rund 1920 FEDORA Kallas populärt för Bogarthatt eller gangsterhatt GREPP Inbuktning på främre delen av kullen HATTBAND Ofta av siden. bredd och nyans har stor inverkan på hattens helhetsintryck HATTREM Läderrem på insidan som skydar hatten från svett HOMBURG Engelsk kung Edward VII kom hem med en ny hatt från tyska kurorten Bad Homburg - därav namnet
HATTLÖSE JACK Det brukade hävdas att dödsstöten inträffade när John F. Kennedy (det är han som avses med Hatless Jack) dök upp utan hatt på sin presidentinstallation 1960. USA har aldrig haft egna kungligheter att samla nationen kring, och presidentinstallationen vart fjärde år är det närmaste ett kunga- eller prinsessbröllop amerikanerna kommer - möjligen bortsett från Super Bowl Sunday. Länge var installationen ett skyltfönster för inhemska klädfabrikanter som såg till att dra stora växlar på varifrån den nye presidentens kläder och accessoarer härstammade. I själva verket hade Kennedy hatt under ceremonin, en grå hög hatt, men han höll den mest i handen. Det faktum att JFK, den hittills yngste tillträdande presidenten i USA, inte gillade att bära hatt och nästan aldrig gjorde det heller, hade självklart stor betydelse för unga män i karriären. Stilmässigt får han nog sägas vara en större förebild än sina ämbetskollegor - nu långt efter sin död är han närmast att betrakta som en modeikon, och utsökt representant för preppy-stilen. Förtvivlade företrädare för amerikanska hattmakare överräckte förgäves den ena hatten efter den andra som gåva till presidenten. På den stora hattfabrikanten Hat Corporations aktieägarmöte 1962 tog en aktieägare till orda genom att först visa ett foto ur en tidning på en ung, snygg och barhuvad Kennedy, med en havsvind genom den tjocka kalufsen. Rubriken löd: The American Look. "Kan ni göra något åt detta?" frågade aktieägaren vänd mot styrelsen. Sedan visade han upp nästa fotografi - Den här gången en bild på Sovjetunionens ledare, den undersätige, flintskallige och föga gentlemannalike Nikita Chrusjtjov, iförd sin sedvanliga homburghatt. "Och åt det här då, som är än värre?" Man få inte glömma att detta var under kalla kriget. De amerikanska hattfabrikanterna anade katastrof. Presidenten i världens stoltaste hattnation gick envist barhuvuvad medan ärkefiendens försteman ståtade i en hatt av en modell som amerikanska herrar och affärsmän höll för god stil. I alla fall fram till nu. Hattens nedgång berodde förstås på annat än bara Kennedy. Vid hans tillträde som president hade det redan gått decennier sedan man började färdas i tåg, tunnelbana och täckta bilar, i stället för att vandra eller sitta på hästryggen med bara himlen ovanför sig. Vistelse i uppvärmda fabriker i stället för dragiga och primitiva lokaler minskade också behovet av huvudbonad. Folk fick in rinnande vatten i bostäderna och kunde tvätta håret oftare. Det var inte längre tvunget att skydda det mot damm och smuts med en hatt. På 1950-talet kom dessutom den första starka ungdomskulturen: rock'nroll. Frisyren blev allt viktigare för unga män. Man ville hellre visa håret än klä sig på samma sätt som sin mossiga farsa.

DEN HÖGA HATTEN Människan har burit huvudbnad i någon form sedan urminnes tider, främst för att skydda sig mot vädret. Man har också satt saker på huvudet för att markera rang och religion, för att imponera på konkurrenter eller för att skrämma fiender. Och för att vara snygg. Huvudbonaderna har prytts med allsköns fjädrar, spännen, band och plymer. Redan på 1500-talet bars utsökta hattar av hårfilt, men kanske kan man säga att den första moderna modellen är den höga hatten. En del äldre människor har säkert minnesbilder av herrar som spatserade gatan fram iklädda denna cylinder. Den höga hatten bars av välbeställda herrar från tidigt 1800-tal. Först använde man bäverhår, men efter att hatten började tillverkas med en utsida av felb - en bomullsväv med silkeshår - blev den billigare, och dessuom uppstod en blomstrande andrahandsmarknad. Så småningom bars den höga hatten av i stort sett alla samhällsklasser och yrkesgrupper. Fram emot 1900 började man tycka att den höga hatten var obekväm och till och med löjlig. Den kom också att förknippas med skitförnämhet och omoralisk rikedom. Skämtteckningar av den typiske kapitalisten var en gris i hög hatt, jackett och randiga byxor, kånkande på stinna penningsäckar försedda med dollartecken. Den höga hatten förpassades till sammanhang av högtids- eller spektakelkaraktär, såsom bröllop, cirkusföreställningar, begravningar eller, som sagt, presidentinstallationer.
I filmen Gangs of New York, som utspelas runt 1860, framstår den i alla fall som en hattarnas Rolls-Royce. Slaktaren och förbrytarbossen Bill Cutting (Daniel Day-Lewis) bär en skorstensliknande tingest på huvudet, vilket inte gör honom mindre tuff utan i stället matchar hans storrutiga brallor och röda knivbehängda rock alldeles utomordentligt. På senare tid har bland andra Snoop Dogg setts i hög hatt, men han är förstås en kille som har attityd nog att bära upp vilken hatt som helst.		Daniel Day-Lewis och Leonardo Di Caprio i Gangs of New York

		PLOMMONSTOPET I mitten av 1800-talet kom the bowler, plommonstopet. En engelsk landägare vid namn William Coke lär ha beställt modellen av firmanLock & Co Hatters åt sina skogvaktare. Den släta designen skulle förhindra att hatten fastnade i snårskogen och ramlade av bäraren. Denna styva hatt efterfågades också av ryttare på engelska landsbygden, som under ridturer ville slippa att slås medvetslösa av lågt hängande trädgrenar. Ett äkta plommonstop skulle klara att bäraren ställde sig på huvud utan att bli buckligt. Först kallades hatten för coke efer beställaren. Omkring 1850 började dock firman Bowler & Son tillverka modellen, och det var detta namn som fastnade, men egentligen kommer alltså originalet från Lock. Plommonstopet kom att ingå i den klassiska engelska butlerns mundering, och blev så småningom en självskriven huvudbonad för advokater, mäklare och bankmän i London City. Sedermera blev plommonstopet mindre populärt, men det upplevde en kort revival i början av 1970-talet då unga brittiska män ville göra stan osäker i samma utstyrsel om Alexander de Large, en psykopatiske huvudpersonen i romanen och filmen A Clockwork Orange. I USA kallas modellen derby och har burits av storheter som Charlie Chaplin samt Helan och Halvan.
Al Pacino iklädd homburghatt i Gudfadern, 1972	HOMBURGHATTEN Den besläktade homburghattten är liksom plommonstopet en rouléhatt, vilket innebär att brättet är rullat. Kullen är däremot mjuk och veckad. Hatten är uppkallad efter den tyska kurorten Bad Homburg och benämns i dag också The Godfather Hat efter flitigt figurerande i maffiafilmer. Den är även omtyckt av en del gangsterrappare, som inte tvekar att bära körsbärsröda eller senapsgula varianter.

FEDORA Om man kan tala om en överlevare bland hattmodellena så är det nog fedoran, döpt efter en prinsessa Fedora som ägde en liknande hatt. Till skillnad från plommonstopet och homburgern är fedoran formbar. Brättet går att stuka till, uppåt eller nervikt över ena ögat. Kullen kan vara av lite olika höjd och utformning, men den har alltid åtminstone ett veck eller en skåra högst upp - och oftast även en inbuktning på vardera sidan av kullens främre del. Den som kommer ihåg Humphrey Bogart vet hur den här hatten kan se ut. Han bar den i många filmer som gangster i 30-talets USA. Privatdeckare och civila poliser gick också omkring och spände sig i en fedora, ofta i kombination med trenchcoat. Ärkeangstern Al Capone bar också en fedora liksom Tom Hanks i filmen Roads to Perdition. Hanks spelar torpeden Michael Sullivan och har väl aldrig varit så cool som när han på en mörk gata i Cicago, i fullkomlig ösregn, kliver fram ur skuggorna efter att ha kpistat ner den irländske maffialedaren John Rooneys hejdukar. Utan sin vidbrättade fedora skulle Hanks ha sett ut som en dränkt katt. Idag visar Johnny Depp att en fedora går utmärkt att bära tillsammans med vit T-shirt och nördglasögon.		Rod Steiger iklädd fedora. Al Capone, 1959

COWBOYHATTEN Cowboyhatten är ett kapitel för sig. Liksom fedoran har den odödliggjorts av Hollywood, under gangster- och västernfilmernas guldera förekom knappt några barhuvade hjältar. På det verkliga livets prärier bar kofösarna fram till 1860-talet lite allt möjligt - hög hatt, plommonstop eller någon överbliven skärmmössa från inbördeskriget. Sedan intogs scenen av den kanske mest berömde hattmakaren av dem alla, John B. Stetson. Upprinnelsen till hans numera ikoniserade cowboyhatt är enligt sägnen en jakttur, under vilken den då okände Stetson visade jaktkompisarna hur han kunde tillverka ett tyg, utan att behöva väva, av pälsen från djur han skjutit. Genom att tillsätta kokande vatten till exempelvis ryckta bäver- och kaninhår kunde han efter knådning trycka ut en filt som höll ihop. Stetson var ingalunda först med tekniken – människan har kunnat tillverka tygliknande material av djurpäls sedan urminnes tider. Nej, det var designen som skulle bli hans signum. Mest på skämt tillverkade han en hatt med enorma brätten som han senare sålde till en hästkarl från de fria vidderna. När Stetson efter affären såg honom rida i väg klädd i den stora hatten började en affärsidé formas i skallen på honom. Med hundra dollar på fickan startade han sin tillverkning av stora och mer eller mindre styva hattar. Vid inbördeskrigets slut 1865 kom boskapsboomen, och snart ville varenda cowboy bära en Stetsonhatt. Den skyddade dem ute på prärien mot regn och sol, och blev snart en sammanhållande länk boskapsfösare emellan. Med en stor hatt var man en i gänget. Stetsons hattar av bäverhår är inte billiga nu, och var det inte då heller. Det var inte ovanligt att en cowboy la en hel månadslön på en ny Stetson. En cowboyhatt sticker ut och kräver sin karl. Dessutom har den töntstämpel, såvida man inte befinner sig i Texas, Mexiko eller någon angränsande område. Cowboyhatten har i dessa trakter, där många tycker att den skall stanna, inte heller haft samma nedgång som andra modeller haft i USA och resten av västvärlden.

NUTIDEN De flesta hattmodeller som beskrivs här finns i minst två typer av material - strå eller hårfilt. Stråhatten är flätad av material som palmblad, vass eller papper, och håller sällan längre än en eller ett par säsonger. Panamahatten tillverkas exempelvis av strå, och den äkta varianten härstammar namnet till trots från Ecuador. Filthatten kan vara ullbaserad eller av päls, vanligen kanin. Till de finaste hattarna används bäverhår, som ger den tätaste och smidigaste filten. Hårfilthattar av bäver står emot hårda förhållanden och är svindyra. Det är inte säkert att ens en hyfsad månadslön räcker för att lösa en. I Sverige gick det förr i tiden att få tag på de flesta hattmodeller i snart sagt varje kvarter. Hattmakare var inget ovanligt yrke fram till 1950-talet. Numera är de renodlade och välsorterade hattaffärerna svåra att hitta. Vad en blivande hatt-aficionado därför bör veta är att det faktiskt går att måttbeställa hattar i Sverige. Lisa Franzén i Göteborg är en av två verksamma utbildade hattmakare i Sverige. Den andra är hennes mäster som snart går i pension. Lisa Franzén vill, föga förvånande, inte höra talas om hattens bortgång. Hatten är inte död, hur skulle den kunna vara det? Den kan inte dö, säger hon med hantverkarens självsäkerhet. Hon är trött på att hattar förknippas med tanter och gubbar, och less på folk som säger att de inte passar i hatt. - Sådana kommentarer beror på okunskap. Det är som att säga "jag passar inte i jeans". Det finns massor av hattmodeller, så det är klart at alla kan hitta en som passar. Förutom att Lisa Franzén gör hattar av modernare stuk, under det egna märket Mad Hatter, så tillverkar hon klassiska doktorshattar till lärda i både Sverige och utlandet. Bland annat har hon gjort Hillary Clintons doktorshatt. Hon får även in gamla höga hattar för utlästning eller annan restaurering. Kunderna består av ordensmedlemmar och goth-folk, men också en del unga män som beställer en fedora med smalt brätte - eller ett plommonstop efter att ha upptäckt att det matchar den tredelade favoritkostymen. - På 60-tlet började man ta avstånd från klädetikett och tradition. Vissa plagg fick en politisk laddning och ansågs brackiga, men det har suddats ut, det traditionella är inte gammal och dammigt längre. I dag vill många unga ha de rätta klassiska detaljerna. Ett exempel är den höga hatten, som ger liv åt fracken och gör den komplett. Lisa Franzén talar varmt om den höga modellen. Hon tillverkar den på samma sätt som man gjorde på 1800-talet. Bomullsväv doppas i lack, spänns upp och torkas på en ram. De styva delarna skärs ut och monteras ihop med varma järn till en schellackstomme, som sedan kläs med material som felb, hårfilt och siden. Hattmakare gör herrhattar, modister damhattar. Lisa Franzén är utbildad i båda hantverken. Hennes hattmakeri är belamrat med krumsaxar, olika skärinstrument, lissoarer av trä eller järn, trästockar och formar. De flesta verktygen ser ut att vara hundra år gamla - och är det också. Kanske är det hattarnas tid igen. Varför inte - gubbkepsen har ju kommit tillbaka efter många år i kylan. Å andra sidan, som förr blir det inte. 1913 hade exempelvis italienska Borsalino, en i mängden v dåtidens otaliga hattillverkare, 2.500 anställda som poducerade två miljoner hattar om året. Det kanske låter mycket, men jag är säker. Har jag fel ska jag käka upp min hatt. Artikeln ar skriven av Per Stern. Han är frilansjournalist. Alla som känner honom vet att glad i hatten inte är ett tillstånd, utan ett karaktärsdrag hos honom.